Min uppväxt har varit som en lång berg och dal-bana. Jag kom till världen som en sprallig liten tjej, som fick namnet Linnea Anna Sofia Sandhagen. Jag blev född i en underbar familj, den familj som har format mig till den jag är idag.
Det året jag skulle fylla hela två år fick jag en otrolig feber. 41 grader som högst. Min vänstra arm svullnade upp. Jag hade otroligt ont. Smärtsamt var det. Mamma och pappa tog mig snabbare än ljuset till sjukhuset. Snilleblixten till läkare satte bandage på armen, och skickade hem oss. Febern steg. Nära-döden-feber.
Två dagar senare åkte vi upp igen. Denna gång tog en annan läkare emot oss. Det blev akut-operation på en gång. Det visade sig att jag hade fått blodförgiftning. Vid två års ålder. Egentligen skulle jag inte sitta här och skriva detta, men Gud var med mig den tiden. Livet gick vidare.
Tills nästa bomb slog ner.
När jag var runt 5 år (tror jag) stod det klart att mamma och pappa skulle skiljas. Eftersom jag fortfarande bara var ett barn förstod jag inte riktigt vad som hände. Samma år, eller kanske året efter skilsmässan, gick mamma in i väggen. Hon fick med andra ord en depression. De kommande 3-4 åren efter det blev de 3-4 hittills värsta åren i mitt liv. Jag vill inte gå in närmre på allt som hände, på allt det jobbiga. Så detta känns som ett ganska bra uttryck: Det är inte orden som räknas, det är känslan.
Istället för det jobbiga vill jag hänga fram det positiva. Under tiden som mamma var sjuk lärde jag mig mycket om mig själv. Den tiden gav mig väldigt mycket. Jag var fortfarande bara ett litet barn, men jag började förstå. Jag började ta vara på allt jag älskade runt omkring mig. Det rekommenderar jag. Njut av varje dag, även om alla dagar inte är en dans på rosenblad.
När jag var 9 år (är inte helt säker) skaffade jag och mamma hund. Det blev en Amerikansk cocker spaniel som fick namnet Alice. Hon var den absolut vackraste hund jag någonsin hade sett. Hennes päls var svart som kol och mjuk som det mjukaste siden. Alice var den som visade mig vad kärlek till ett djur innebar. Alice var min bästa vän. Enda tills mamma fick ett nytt arbete (ungefär 1 år efter vi skaffat Alice) som ledde till att vi inte skulle ha mycket tid över till henne, så vi lämnade tillbaka henne till uppfödaren.
Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken just nu medans jag skriver detta.
Helt plötsligt, från ingenstans, förlorade jag den varelse som älskade mig precis för den jag var. Hon såg mina brister, hon såg mina fel, men hon fanns vid min sida varje dag ändå. Tänk vad en hund kan betyda.
Jag kan ibland fortfarande höra tassarna knappra mot det hårda trägolvet ute i vardagsrummet. Jag kan fortfarande känna hennes värme från när hon låg vid fotändan om nätterna.
Åren fortsatte förbi utan några större motgångar. Några få saker inträffade, fast som inte är värt att skriva. Tillslut hände något stort. Jag gick ut sista året på Emaus, som skulle leda till att börja på Gideonsbergsskolan. Högstadiet. Bara tanken av det skrämde mig. Det kändes så stort. Då kändes det väldigt lugnande att jag skulle ta det steget tillsammans med Ellinore, som var min allra närmsta vän under flera års tid. Skolan började, allt flöt på. Det var då jag träffade mina nuvarande närmsta vänner, som är helt fantastiska. Oslagbara.
Det var även då jag träffade min första kärlek, som fanns vid min sida i ett år.
Under första och andra året på skolan hände det en hel del. Förändringar. Saker inträffade. Massvis. Jag fick bland annat min andra operation i armen. Det började med blodförgiftning. Lite mer än 10 år senare hakar armen upp sig. Anledning: Jag hade lösa benbitar kvar i arman som inte togs bort vid första operationen.
Fick även problem med min mage, som ledde till en del sjukhus-visiter och medicin-knaprande. I samband med det fick jag åka ambulans för första gången (inte så himla kul som man tror!)

Under våren 2008 fick jag någon slags vridning i skallen som ledde till att hela våren och sommaren rasade jag i vikt. När jag säger vridning menar jag att jag var rent sagt helt förbannat dum i huvudet. Jag blev träningsberonde och slutade äta. Inte helt, men jag kan inte säga att jag stoppade i mig mycket (inget jag rekommenderar, fyfan) Det resulterade till att jag, som sagt, gick ner alldeles för mycket i vikt, och att jag mådde fruktansvärt dåligt. Denna period är nog den andra period som hittills varit jobbigast i mitt liv. Det var en Grekland-resa under den sommaren som gjorde att det vände åt det bättre hållet. Även under den här sommaren fick jag mycket stöd av min älskade vän Jeanette som hjälpte mig enormt.
Skolan startade igång igen till hösten 2008. Under det läsåret hade jag både fram och motgångar, som jag klarade mig igenom. Nu har ännu en sommar passerat, och det betyder att jag går sista året på Gideonsbergsskolan. Under det här året ska jag ta vara på den tid jag har kvar på skolan, och i den klass jag går i. Allt kommer förmodligen flyta på som vattnet i forsen.
Och jag måste säga att det är starkt gjort av dig som tagit dig enda hit i texten.

Nu vill jag passa på att säga tack. Framförallt till min underbara pappa som alltid har funnits vid min sida. Och ett stort tack till mina älskade bröder Jonas och Erik. Ett enormt tack till min egna underbara mamma, som har hjälpt mig igenom alla motgångar. Men som även har känt glädje med mig vid mina framgångar.
Jag får heller inte glömma en annan del av familjen som kommit till under årens gång. Tack Maria, Malou och Morgan. Ni är en del av mig.
Tack Jeanette för all styrka du gav mig när jag behövde det som mest. Och tack till mina underbara vänner, ni vet djupt inom er vilka ni är. Tack alla. Ni är mina änglar.