Payback is a bitch

Just nu under detta ögonblick visar sängbordsklockan 4.03. Jag sitter i min säng med kanske 3 kuddar bakom mig så det ska bli mjukt om ryggen. Höger om mig står det en blommig kopp med ett ångande varmt innehåll. Det ryker.
När jag ska gripa tag i koppen för att sedan ta en klunk av det ångande innehållet måste jag vrida hela kroppen på något omänskligt vis för att jag inte ska tro att jag ska dö. Om huvudet rör sig för fort, om huvudet vrids för långt, då ni mina vänner, då är jag nästan gott och väl avliden. Ja, fast bara nästan då.
Nå, hur låter det? Låter det härligt?

Jag känner att jag gärna vill skriva ner om min dag, för den här dagen är något jag nog aldrig upplevt tidigare. Någonsin. Ever.

Här har jag skrivit en hel del om den satans huvudvärken jag dragits med ett antal månader, ständigt, morgon till natt. För 2-3 veckor sen hände ett mirakel, och värken flög sin kos. På 2-3 veckor var jag alltså fri, och gud vad det var underbart. Vilken lättnad. Vilken underbar känsla. Under dom antal månader som huvudvärken ville leka med mig glömde jag efter ett tag bort hur det kändes att inte ha huvudvärk. Konstigt, eller hur?
Då kan ni ju kanske förstå någonstans att det var helt underbart. Finner inga ord.

Fast tror ni att jag kommer få fortsätta vara fri, kunna känna hur det känns när man inte har huvudvärk? Nej, det tror iallafall inte jag. För idag slog bomben ner. Idag satte monstret klorna i mig igen. Och denna gång värre än någonsin. I samma veva som huvudvärken kom, kom han även med annat skoj som har ställt till med massa skit idag.

Vid 15-tiden började det. Det var då det alldeles underbara, älskade lugnet i huvudet försvann och byttes ut till ett tredje världskrig. Det kom bokstavligt som en bomb. Bomben slog ner från klar himmel, skapade massa kaos redan från början som sedan kommer hålla i sig länge.

Jag härdade ut, jag kämpade och kämpade. Huvudet dunkade, jag hörde mina hjärtslag uppe i huvudet. Jag kände hur hjärtat pumpade upp blod i huvudet. Så förbannat hårt dunkade det. Dunk. Dunk. Dunk.
Något som gjorde mig helt vansinnig när tredje världskriget bröt ut igen var att jag kom på att min huvudvärksmedicin, som jag bara måste ta när det blir såna här "attacker", tål jag inte. Allergisk och massa sådant strunt. Så nej, någon huvudvärksmedicin fick försvinna ur tankarna.

Timmarna segade vidare, i en fasanfullt långsam takt. Jag önskade bara att det skulle bli natt, så att jag skulle bli trött och att jag i det fallet skulle somna. Med eller utan huvudvärk.

Det var väl runt 19-tiden som jag helt plötsligt kände mig helt svag och skakig i hela kroppen. Det kom som en bomb där med. Det var som att någon knäppte med fingrarna. På en halv sekund blev jag som ett ranglande skelett. Jag blev alldeles kall i kroppen. Känseln försvann i både armar och ben.
Det var då jag fick en sån där oerhört smart tanke att det kanske är bäst att lägga sig i sängen och vila. Men till sängen kom jag inte. Utan jag tuppade av i vardagsrummet.
Jag vaknade sedan upp, efter en tid som jag inte har koll på. Efter 2 sekunder kanske. 1 minut. 1 timme? Ja, vem vet.
I det ögonblicket som jag uppfattade att jag låg på golvet i vardagsrummet fick jag en till sån där riktigt smart tanke, att här kan jag inte ligga. Jag måste till sängen och vila. Nu.

Den här gången kom jag inte heller till sängen, min säng. Något som jag kommer ihåg nu såhär i efterhand så la jag mig ner på en rund, vinröd matta som ligger ute i vardagsrummet. Och somnade. Jag vet inte riktigt hur det kunde bli så. Att jag till hundra procent trodde att min röda runda matta var min säng. Inga pusselbitar kan kopplas ihop. Nada liksom.
Men, det kanske är ett tecken på att jag var hund i mitt tidigare liv? Dom brukar ju ligga och sova lite varstans, på en matta till exempel.

Där vet jag inte heller hur länge jag låg och sov men jag fick en rejäl chock när jag vaknade upp och insåg att jag inte gått och lagt mig i min säng, utan att jag hade slagit mig ner på mattan.
Jag kände efter satans noga medan jag låg ner på mattan om värken satt kvar och gnolde innanför pannbenen. Men jag kände ingenting. Jag blev helt galen av lycka, typ, och hoppade upp från mattan på stående ben. Det var nog bland det korkaste jag gjort på länge.

Huvudvärken kom som en bomb nu med. Eller nej, inte riktigt en bomb. Värken kom som 34 atombomber. Åh herre min gud, säger jag bara.

Jag vinglade in i mitt rum, och tro mig, jag dubbelkollade minst 3 gånger att det faktiskt var mitt rum jag vinglade in i.
Jag blev sängliggandes. Det var även då andra riktiga go'saker kom för att leka med mig. Magont. Illamående. You name it.

Efter några minuters jämrande somnade jag, på bums. Vaknade sedan upp. Huvudvärken, magvärken och illamåendet var fortfarande kvar. Jag förstår inte hur jag lyckades med det här efter att jag först somnat på mattan ute i vardagsrummet och även i sängen, så somnade jag ännu en gång. Kanske en kvart efter jag vaknat.
Och något som jag verkligen inte heller förstår är hur jag lyckades somna efter det. Kan det ha varit en timme efter jag vaknade andra gången i sängen?
Så iallafall, vid 23-tiden somnade jag. För tredje gången i sängen, och för fjärde gången allt som allt under dagens gång. Om jag inte räknat lite tokigt.

Sen dess, till nu, har jag vaknat med jämna mellanrum med såna där förskräckliga huvudvärksattacker. Dom liksom griper tag i hela huvudet. Och mosar runt. Nej usch, fy fan, säger jag bara.

Ungefär vid 3.30-tiden vaknade jag, och insåg att jag nog aldrig skulle kunna somna om igen efter så mycket som jag sovit under dagen och kvällen. Och att jag inte skulle kunna somna ännu en gång på grund av huvudvärken.
Det var väl ungefär där hoppet försvann om att jag skulle få en skön, god natts-sömn.

Klockan 4.03 började jag skriva på det här inlägget. Nu när jag kollade på sängbordsklockan visar den 04.57. Grattis Linnéa, detta tog nästan en timme. Seg på hög nivå. Men det kanske har varit på grund av några huvudvärksattacker som kommit med jämna mellanrum under denna timme.

Under nästan en timmes gång har jag ägnat mig åt att skriva ett helt inlägg om min huvudvärk, om min dag spenderandes med huvudvärken + magvärken och illamåendet. Jag skulle nog aldrig sätta mig ner på ljusa dagen och börja skriva något liknande som jag nyss har skrivit. Jag kanske gjorde det här för tidsfördriv? Men kanske en aningen dumt tidsfördriv. Jag menar, att sitta vid datorn med huvudvärk. Nja, det är inte det smartaste antar jag. Men, jag kände att jag inte orkade bry mig om ett sådant litet problem när det finns miljoners andra problem i världen som är bra mycket störrre än mitt.
Om jag inte var jag skulle jag inte förstå hur man skulle orka läsa hit. Herregud, jag har skrivit om min huvudvärk. I ett helt förbannat inlägg. Mer ointressant kan det väl ändå inte bli?

Jaja, jag bryr mig helt ärligt inte. Eller jo, men nej. Jag slänger upp inlägget väldigt snart, och om någon läser det så får han eller hon göra det. Det blir ju himla skoj!

Nu visar klockan 5.06. Jag undrar om jag ska sätta på teven en stund. Men det är ju egentligen inte heller ett bra tidsfördriv om man dras med en gnolande huvudvärk. Jag ska kanske strunta i det och ligga här i mörkret och stirra upp i taket? Vilket låter roligast? TV eller stirra upp i taket? Hmm. Jaja, tack och hej, leverpastej.