Jag har tänkt en hel del på sistone. Jag har tänkt mycket på gymnasiet och tiden på Gideonsbergsskolan, den så kallada Giddeskolan. Tänk första året på Gidde. Vi var yngst på hela skolan. Dom äldsta var stora. Dom kändes så mycket äldre. Dom kändes enorma! Man passade sig lite extra för dom. Ville inte sticka ut så mycket i deras krets. Man ville liksom flyta med bara.
Jag kommer ihåg andra dagen i skolan (tror det var andra). Våran klass och c1 åkte tillsammans ut till Björnön. Allt var så spänt mellan alla. Ingen vågade riktigt "släppa loss". Vi var så osäkra. Det var nytt! Så himla nytt. Tänk den dagen. Oj, det känns som det var åratal sen. Tänk så mycket man "växt" sen den dagen. Sen den tiden. När jag säger växt, då menar jag att man växt inombords. Enormt mycket har man växt.
Sen den dagen har det hänt miljontals saker i mitt liv. Stora mirakel till förjävliga problem till tragiska händelser och så vidare. Jag skulle kunna skriva en hel bibel om dom här 3 åren. Jösses.
Under dom här 3 åren har jag upptäckt hur äkta vänskap är. Tänk att ett fåtal människor kan forma en människa så mycket. Det är precis vad dom här människorna har gjort. Dom har format mig till den människa jag är idag.
På sista tiden har jag tänkt väldigt mycket på hur det kommer vara på våran sommaravslutning. Och när första dagen på gymnasiet kommer. Jag vågar inte tänka på det. Mina ögon tåras på en gång. Jag vill inte gå skilda vägar med dessa underbara människor som format den person jag är. Jag vill inte. Samtidigt som det känns skönt att växa upp ytterligare, att liksom uppleva något nytt, känns det fortfarande rent ut sagt piss. Jag vill inte. Nu börjar jag tänka på det igen. Ögonen tåras. Det känns så sorgligt. Allt.
Jag önskar bara att man kunde bestämma att gymnasiet kommer istället om kanske, 10 år. Inte nu. Inte om ett halvår. Jag vill gå på Gideonsbergsskolan ett litet tag till. Inte 6 månader. Längre. En tid framåt. Fast nej, kanske inte i 10 år framåt. Men ändå. Jag vill bara inte att det ska ta slut så plötsligt. Jag menar, det känns fortfarande som det var igår jag tog mitt första steg inne i Gidde. Snart tar jag mitt sista steg inne på den skolan.
Nu. Nu är man äldst på skolan. Helt plötsligt. Det är som om någon har knäppt med fingrarna, och efter 1 sekund har vi, från ingenstans, blivit 2-3 år äldre än vad vi var då. Det känns omöjligt. Det känns overkligt. Man kan säga att jag har en skum känsla inombords. Men nu. Nu ska jag blicka framåt. Och ta emot vad allt har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar