I can write a song

Och då var det allra första nationella provet i svenska avklarat. På torsdag är det dags igen, för uppsatsdelen. Svenska C. Konstigt nog är jag taggad. Och jag småhoppas lite att vi ska skriva en novell. Faktiskt.
Iallafall, provet idag gick faktiskt oväntat bra. Eller ja, det känns ju iallafall bra nu i efterhand. Man vet ju aldrig. *Peppar peppar, ta i trä*

Morgonen började bra med svenskaprovet, eftersom det som sagt känns bra. Men sedan gick det utför. En arg eftermiddag kan man kalla det.
Det började väl nånstans på syslöjden då allt gick åt pipsvängen. Jag håller på och syr en sån där necessär, you know, en liten miniväska där man förvarar lite smått och gott? Yes, precis en sån. Fast nä, det började nog en vecka tidigare till och med, på förra syslöjdslektionen, då jag trodde att jag sytt klart hela necessären. Men sen när jag slutligen tog en titt hade jag sytt UTAN TRÅD. Gah, mitt liv gick under förra tisdagen. Fast sen återuppstod jag och stod sedan på mina egna ben. Eller nått sånt. Och ja, sen gick livet under igen lite smått idag. Symaskinidiotjäveln krånglade, den funkade inte! Jag fick byta symaskin kanske, hmm, 3-4 gånger tills jag äntligen fick igång den satans skiten, tråden trasslade, jag stack fingrarna på dom idiotiska nålarna.
Jag kände redan då hur blodådern i pannan växte sig typ tredubblad än innan. Jag kände till och med hur den pulserade uppe i knoppen på grund av ilskan. Dåligt temperament? Ja, nått sånt.
Sedan blev det dags för kemi. Åh JA, kemi! Man gråter ju nästan av lycka bara man hör ordet. K E M I. Så fantastiskt äckligt ämne. Ironin är framme igen. Jag var ironisk med fantastiskt. Och lååångt ifrån ironisk med äckligt ämne. Där gick skiten åt skogen också. Fast inte lika illa som på syslöjden. På kemin finns inga nålar att sticka sig på. Fast ändå. Det kändes piss. Jag blev nästan tårögd för jag var så arg. Och ja, jag vet faktiskt inte varför jag var så arg. Jag menar, SÅ arg blir man väl ändå inte över en symaskin som krånglar lite? Eller?
Ja iallafall, där satt man och försökte ta det lite chillination, att inte få ett psykutbrott. Det var nära att det kom ett, he-he. Fråga Jeanette, hon såg det klart och tydligt.

När vi slutligen fick fly ut ur kemisalen rusade jag till mitt skåp, rusade hem till min säng, och rusade in i sömnen. Sedan vaknade jag upp vid kvart över tre-tiden, helt glad och kry. Haha, tänk vad lite sömn kan göra.
Klockan 16 var jag i kyrkan där det var dags för konfirmandträff och allt sånt. Älsklingen var där. Och de andra änglarna. Så jag kunde behålla mitt goda humör som jag helt hux flux fått efter jag sovit någon kvart eller så.

Usch, virrigt inlägg det här blev. Och sorry att ni fick en hel livshistoria om min arga dag. Men ibland behöver man lätta lite på känslorna, hihi. Pussen!