Spooky town

Kings of Leon - Cold desert

Tisdag är det idag och det känns fullständigt som en tisdag förutom att det inte var någon konfirmandträff. Jag har ingen aning varför men jag hörde någonstans att det är "lugna veckan" i kyrkan, eller "tysta veckan" kanske det var, jag vet inte, och ja, då blev träffen inställd. Det känns faktiskt lite surt eftersom man ser fram emot tisdagar nu för tiden. All gemenskap som finns där. Oj, den är unik. Underbart. Fast helt surt är det inte för om 1 timme ungefär ska jag faktiskt dit ändå. Inte på konfirmandträff, utan på assistentträff. Det ska vara något möte om Taizeresan som sker i sommar, vi ska åka till Frankrike. Och så ska vi väl prata lite om de kommande läger som kommer inom en snar framtid.
Dagen har iallafall rullat på i lagom takt, tillräckligt snabbt för att jag har orkat med tempot. På syslöjden sydde jag klart min stora, röda, fleecekudde som nu ligger fint på min säng och ser hemskt mjuk och skön ut. Jag har som en liten, ja, vad ska man kalla det? En tvångstanke kanske? När jag ska sova på kvällarna ligger jag på sidan och jag bara måste ha en kudde på magen medan jag sover. Det är inte så att jag håller om den, eller att jag trycker den mot magen eller så. Jag bara måste känna en kudde mot magen, att det finns något där. Jag får faktiskt otroliga svårigheter med att sova om jag inte har något mot magen om nätterna. Det går ju med något annat än en kudde, men en kudde är vad jag oftast föredrar. Tidigare har jag haft två lagomstora sidenkuddar i sängen som jag haft sådär mot magen men ja, siden är inte det varmaste materialet så det har slutat med att jag ligger och fryser genom sömnen. Men det kommer inte hända nu. Nu har jag en stor, fleecekudde som kommer ligga vilad mot min mage. Eller snarare som jag ligger vilad mot. Mums, jag längtar tills jag får sova redan nu. Galet men sant. Och nu kanske ni förstår vart själva idén kom ifrån - att sy en skön fleecekudde. Det låter galet, jag vet. Att jag måste ha en kudde mot magen. Men vad är det man säger, alla människor är unika.
Strax ska jag iallafall hasa mig upp ur vardagsrumssoffan som jag nu ligger i och sedan så småningom glida upp mot kyrkan.