Man hör grannbarnen utanför huset som springer runt och leker, skrattar och skriker. Då och då hör man en boll studsas i marken. Ännu mer skratt och rop hör man strax därefter.
Genom små springor i den, än så länge, stängda persiennen ser man en och annan solstråle leta sig in i rummet. I fönstret har jag en liten glaskristall hängandes i en smal tråd. Solstrålarna som letar sig in genom persiennen reflekteras nästan magiskt fint i kristallen. Det är som om jag har tusen levande regnbågar i mitt rum. Jag kliver sakta och tröttsamt upp ur sängen. Går fram till det stora fönstret som befinner sig i mitten av sovrummet. Vinklar persiennen en aning, tillräckligt mycket för att kunna blicka ut. Jag blir besviken. Ute på parkeringen, på gräsmattan, på hustaken, är det lika vitt som det nu varit i nästintill en evighet. Hoppet om att våren skulle tittat fram under natten är som bortblåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar