Wiseman

Lock för öronen har jag fortfarande och det är grymt irriterande. Börjar dock vänja mig lite med det, så småpaniken har börjat lugna ner sig lite nu. Fast lite ont gör det ännu. Jag frågade mamma hur öroninflammation känns. Hon gjorde mig väldigt besviken och sa att det oftast började med lock för öronen och att det gjorde lite ont när man tryckte på örat. Jag känner nämligen igen mig i "symptomen". Fast det visar sig lite senare idag hur allt ligger till eftersom 15.45 ska jag till läkaren och bli undersökt. Jag har varit sjuk i 1½ vecka och det blir bara värre och värre. Vi trodde det skulle gå över men icke. Så ja, nu hänger det på läkaren.
Och ja, jag ligger hemma idag. Det blev ingen skola för mig alls. Mådde illa och kände mig allmänt hängig imorse när jag klev upp. Ingen mysig känsla kan jag säga. Så det blev tillbaka till sängen lika fort som jag slog upp ögonen när jag vaknade.
Jag blev supersugen på att se någon film, för någon sysselsättning måste jag ju ha så jag typ inte går i taket idag. Nu tror jag knappast jag förvånar någon. Jag satte på en av HP-filmerna, såklart. Helt galen i dom! Fenixorden blev det. Mums.


Måste berätta om en sak. Här om dagen skulle jag ju åka in till stan som jag skrev, skulle fixa lite grejer och sådär. Jag kilade iväg till bussen runt lunchtid och satt ensam på bussen ett par hållplatser fram. Men sedan börjar några personer droppa in. Bland annat en liten pojke. Det fanns kanske 10-11 lediga platser men han valde att komma och sätta sig bredvid mig. Han började genast presentera sig. Fram med handen, skaka hand och säga sitt namn. Dylan hette han. 9 år sa han sedan att han var, efter att han räknat upp det på fingrarna två gånger. Lille Dylan började därefter fråga såna där frågor som man inte är van att få av en, ja, främling, men som är faktiskt väldigt roliga att få. Lite annorlunda liksom. Typ "Tycker du om blåbär på födelsedagstårtor?" frågade han helt plötsligt. Strax efter den frågan kom "Vet du, jag fick Sagan om ringen-spelet på Playstation och vet du, gissa hur man dödar orcherna?", "Gillar du att bygga pepparkakshus?".
Frågorna fortsatte att komma och vi hade faktiskt riktigt roliga samtal. När han sedan skulle hoppa av vid en hållplats sa han "Hej då Linnéa, hoppas vi ses imorgon!"
Detta var en otroligt söt liten grabb som var riktigt social. Dylan gjorde faktiskt min dag. När det sen var min tur att kliva ut genom bussdörrarna gick jag ut med ett stort leende på läpparna och leendet kunde faktiskt hittas på min läppar nästan resten av hela den dagen. Vilken energi ett litet barn kan sprida. Det var härligt.
Jag kände mig bara tvungen att skriva om honom. Jag har nämligen tänkt på Dylan sen dess, på den där energin han hade, och faktiskt hur trevligt det var att en helt främmande människa kom och satte sig bredvid och började samtala. Man önskar att fler skulle vara som Dylan.