Discovery

Den här natten var lite skum. Vid 1-tiden var jag trött som ett as. Satt i soffan i vardagsrummet och gäspade och krigade för att hålla ögonen öppna. Jag gick sedan in på mitt rum, la mig i sängen och var absolut redo för att sova. Men nej då. Så bidde det inte riktigt. När jag väl lagt mig i sängen kände jag hur det började pirra i hela mig. Ni vet hur man som barn inte kunde sova natten innan julafton? Det var precis så. Man låg och tänkte, föreställde sig, längtade. Ja, ungefär så var det. Och det är ju ganska långt ifrån att vara julafton för tillfället.
Det kändes även som resefeber. För mig är det alltid så, de tidigare åren då vi åkt iväg till Grekland har jag seriöst haft sömnsvårigheter i 1 vecka innan själva avresan sker. Man bara ligger och väntar och vill att tiden ska gå fortare så man får åka iväg. Det var lite så det också kändes igår. Och jag ska inte åka iväg på en resa idag eller inom en snar framtid. Dock så låg jag väl kanske och tänkte på överraskningsresan som tyvärr har blivit ett nytt tankeämne för mig. Strax efter att pappa berättat för mig att jag inte skulle få jobba just den veckan vi åker iväg, just på grund av en slags resa eller vad man ska kalla det, sa jag till honom att jag, helt ärligt, skulle bli så nyfiken att jag skulle ligga vaken på nätterna. Det skrattade han bara bort, för alltså, det låter ju lite larvigt. Men icke. Jag hade helt rätt.
Men sen låg jag också och tänkte på att det endast är 18 skoldagar kvar. Både lycka och panik spreds sig inom mig. 18 skoldagar kvar sedan är vi fria i 2 hela månader, med sol och bad, underbara sommarkvällar med grillning, myskvällar och festkvällar - ja, allt. Men det är även 18 skoldagar kvar tillsammans med klassen jag går i, tillsammans med de älskade brudarna. Det känns så hemskt att vi sedan efter sommarlovet kommer gå skilda vägar, på nya skolor, i nya klasser. Gänget är ju alltid kvar men det att vi aldrig kommer ses vareviga dag i skolan känns åt pipsvängen. Om jag fortsätter tänka de här tankarna kommer jag deppa ner mig ordentligt resten av skoltiden på Gideonsberg, så nej, skärpning tack.

Nog om min konstiga sömn. Idag är det strålande väder igen. Iallafall nu på morgonen klockan 9. Vaknade 8, helt outvilad, med de där känslorna kvar inom mig, så hoppet om att somna om var som bortblåst. Men det gjorde faktiskt inte sådär jättemycket att kliva upp så pass tidigt eftersom när man blickade ut genom fönstret blev man översköld med sommarkänslor. Faktiskt. Solen som strålar och den blåa himlen.

Det var tänkt att jag skulle hoppa på cykeln vid halv 11 ungefär och trampa iväg till Friskis för att träna men nu har man ju fått punka. Fifasen. Så jag vet inte riktigt hur det blir med det. Jag vill nämligen inte gå dit. Känns bättre att cykla. Hmm.
Men men, jag ska iallafall träffa prinsen Bastian idag. Det blev framskjutet från igår. Så det blir ett grymt avslut på denna långlediga helg!
På tal om ingenting så har vi varit tillsammans i ett halvt halvår och 17 dagar. Tiden går fort när man är lycklig.