Klockan är snart halv 1. Jag är trött som in i bomben men inte festgästerna. Varenda en är kvar.
Det har varit hålligång enda sen 15-tiden idag. Jag har varit ute och varit social hela tiden sen dess till nu. Det tog liksom stopp. Jag är bara helt slut så jag behövde en liten paus. En paus som nog kommer vara resten av denna kväll.

Jag känner att gårdagen tog på de flesta av mina krafter som jag har kvar. Under de här timmarna har det kommit såna där underbara skrattanfall. Sådana som gör att tårarna sprutar ur ögonen. Jag vet inte om jag kan återberätta det men jag kan väl försöka så gott jag kan. För att inte skriva en hel bibel om kvällen och alla skrattanfall väljer jag ut ett.

Det var faktiskt för kanske en halvtimme sen. De flesta har blivit lite lagom lulliga, lite lagom glada, lite lagom av allting faktiskt. Jag sitter ute i vardagsrummet och ja, är social och "minglar". He.
Mitt under hela samtalet, mitt under när musiken spelas, hör man någon ute i hallen som ropar ganska lågt, men tillräckligt högt för att jag ska höra, "Hallå, hjälp, hallå, är det någon där? Hallåååå." Självklart reagerar jag och säger till mamma att det är någon som ropar hallå ute i hallen. Mamma hörde dock ingenting så ja, Linnéa sprang ut i hallen för undsättning.
När jag kommer fram till slutet av hallen, till toan, ser jag Benny stå vänd med ryggen ut från själva toarummet. Dörren står på vid gavel och han står nästan fastklistrad mot dörren. Toan är långt där framme så han är helt utom räckhåll. "Eh, jag sitter fast" säger han. Jag förstår inte sådär jättemycket eftersom jag inte kunde koppla ihop vart någonstans han satt fast. Men då ser jag. Han hade sprungit på något himla konstigt vänster så byxhylsan, alltså en av dom där ugglorna man sätter skärpet i jeansen, hade hakat ihop med dörrhandtaget. Och där står han, kissnödig, och fast i dörren och ropar "Hallå, hallå, kan någon hjälpa mig? Ursäkta, hallå, hjälp!"

Alltså. Det är konstigt att mina tårar och skrattanfall inte tagit slut under den här kvällen. För där stod jag i hallen, stirrandes på Benny som ser helt förtvivlad ut, och gapskrattar med tårarna som sprutar.
Förlåt, jag är inte världsbäst på att återberätta saker men jag hoppas ni kunde få upp en liten bild i huvudet iallafall. Och just det där att han verkligen ropade på hjälp. Åh jösses. Helt galet kul. Sitter och skrattar och småler lite smått för mig själv just nu. Jag har bilden framför mig. Hans förtvivlade ansiktsuttryck. Obeskrivligt!


Åh usch vad jag är trött. Har kanske skrattat av mig lite energi. Lite för mycket? Jag kommer iallafall sova sött inatt känner jag, det kan du skriva upp! Oh ja.