Och så var det 9 skoldagar kvar då. Fast nej, inte ens det. Snarare 8 dagar. Man kan ju inte kalla skolavslutningen en skoldag. Tiden går bara fortare och fortare och jag hänger med i svängarna bara sämre och sämre. Helt sanslöst. Och om lite mer än 1 månad får vi veta till hundra procent om vi blir antagna till våra valda gymnasielinjer. Om ungefär 2 ½ månad kommer jag ha börjat på en ny skola. Nervbrytande.

Om 5 små dagar är det dags för avslutningsmiddagen/balen som det varit ett jäkla babbel om här på sista tiden. Men kan inte hjälpa det, jag längtar. Och sen. Torsdagen den 10 juni. Då är det liksom över. Jag känner redan nu att jag kommer gråta, och det i enorma mängder.

Och självklart - den där veckan i juli, överraskningsgrejen, som jag fortfarande inte fått reda på vad det är, eller vad vi ska göra, eller vart vi ska. Jag har gått runt och varit riktigt nyfiken i mer än 1 månad nu vilket kan vara bland det jobbigaste jag vet. Att inte veta när det gäller något sånt här, nej, det pallar jag inte. Ska försöka tjata lite mer på fadern nästa gång jag ska till han, och jag ska lyckas denna gång.