Jag som trodde man knappt skulle se några livstecken från mig här på ett tag. Så blev det inte riktigt. Och det är nog för att jag för tillfället behöver något som fördriver tiden ibland, något som låter tankarna vandra till annat än bara mörker. För grejen är den att jag behöver skriva. Vare sig det är om känslor eller om ingenting. Även om jag bara sitter och skriver vad jag har haft för mig under en dag känns det så obeskrivligt lugnande att bara skriva om det. Det har ungefär blivit som ett beroende. Eller nej, kanske inte riktigt ett beroende. Snarare en rutin. En rutin som är omöjlig att brytas. And I like it. Det är något som tillhör mig, som man kopplar ihop med mig. Något eget.
Tror man börjar förstå nu att jag älskar att skriva och det var precis det jag ville komma till. Så nog om det nu. Strax ska jag vara oerhört duktig och gå ut och ta ett par varv i spåret här hos fadern. Träning är en magisk medicin, det kan jag ge min högra tumme på. Och lite senare ska jag hoppa på cykeln idag igen och trampa ner till stan och träffa min fantastiska, föredetta klass. 9c2. Fast att säga min föredetta låter fortfarande inte som en sanning. Vi ska sätta oss på någon restaurang för en härlig klasslunch vilket är supervälbehövt, jag saknar mina tokar, väldigt mycket! Ja det var väldigt kortfattat om dagens planer. Ikväll blir det partaj!
Men som sagt, eftersom jag fortfarande visar livstecken här skriver jag senare. Ciao, let's run!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar