Jag ser spindlar överallt och det ger mig snart ett nervsammanbrott. Jag ser spindlar men det är aldrig en spindel när jag kikar efter noga. Snart blir jag väl så hjärnskrynklad att jag kommer leva loppan och då aldrig riktigt koppla när det trippar förbi ett äckel, eller hur man nu ska uttrycka sig. Men det är okej, som jag sa senast igår kväll när mitt högra ben somnade samtidigt som jag blev skjutsad bak på min cykel.
Och gårdagens var mycket okej som sagt, på tal om det. Skrattade så jag höll på att kikna ett flertal gånger, så att tårarna rann nerför kinderna och det är exakt så det ska vara. Det är sådana stunder man ska ta till sig, som man ska bevara någonstans djupt inne i hjärtat där det är alldeles tryggt och bara allmänt superbekvämt. För sådana stunder är värdefulla. Obetalbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar