Känslan säger mer

Just nu är jag i det läget då jag vill spola fram dagarna gånger 36 och sedan playa när avslutningen är här, när alla skolans nior står uppe i aulan och sjunger alla sommarvisor och väntar på att få lyssna på rektorns gamla vanliga, traditionella tal. Men samtidigt vill jag bara ställa in dagarna på slowmotion, eller ja, jag vet inte. Jag vill inte att det ska ta slut än. Även hur mycket jag än vill ha sommarlov vill jag inte säga hej då till min älskade klass, till alla lärare som stöttat oss, till hela skolan som varit som mitt andra hem i 3 år, som allas andra hem egentligen.

Jag kommer ihåg första dagen i skolan i sjuan. Klassen och då 7c1 åkte ut till Björnön och var där hela dagen, vi hade lite olika aktiviteter och körde en del lära-känna-lekar. Stämningen var blygt lekfull. Man höll sig till de man kände och försökte närma sig de andra lite smått, bit för bit. Det var nervöst och pirrigt. Man spanade på alla för att kika vilka alla är, vilka som skulle vara ens nya klasskompisar. Snart blir det samma visa igen. Detta var för 3½ år sen ungefär. Och nu har dessa år gått förbi och jag har knappt märkt det. Liksom bara susat runt huvudet på en och gömt sig någonstans. Det där pirret, den där blyga men på samma gång lekfulla stämningen kommer om ett par månader dyka upp igen. Och det känns helt fullständigt galet. Och ju närmare vi kommer avslutningsdagen, desto mindre kan jag sätta ord på det.

Små pluttarna i sjuan. Skrämmande längesen.