Jag har ätit min allra sista lunch på älskade Gideonsbergsskolan idag. I måndags stängde jag mitt underbara skåp för allra sista gången i hela mitt liv. Jag var lite snäll. Precis när läraren skulle låsa igen det med sin speciella nyckel la jag in ett sprillans nytt sudd på ett hyllplan. Så nästa elev som får det skåpet kommer få en glad överraskning.
Men allt känns bara så sorgligt. Att vad man än gör där inne på skolan nu är det allra sista man gör där liksom. Till exempel skåpet då. Aldrig någonsin kommer jag behöva sparka på det lite lagom löst för att kunna stänga det. Aldrig någonsin igen kommer jag stå där med Anna bredvid mig som min skåpgranne och fråga vad nästa lektion är. Om jag fortsätter tänka såhär kommer jag snart gå och gräva ner mig någonstans. De yngre eleverna på skolan vet inte hur bra de har det. De behöver inte skiljas åt, inte än. De har ett eller till och med fler år kvar. Åh. Vill inte sluta. Eller jag vill få ledigt och sedan komma tillbaka dit efter sommarlovet.
Idag räknade jag och Anna ut en otrolig sak. I ungefär 1000 dagar har hela vårat tjejgäng suttit och ätit lunch med varandra. Max 3-4 gånger har vi suttit lite utspridda, av någon bra anledning. Typ att de största borden varit upptagna. Ett tusen dagar. Det är galet många dagar. Oj.
Ja, och imorgon slutar vi. Det finns nästan ingen mening med att sminka sig, allt kommer bara rinna bort av alla tårar som kommer stänkas. Kul att sommaravslutningen blir en sorgsen dag när den egentligen brukar vara årets lyckligaste. Jaja. Inget depp nu.
Och idag blev det äntligen dags för "Årets..." som jag, Anna och Andréa har haft hand om. Under en paus av Giddefestivalen klev vi upp på scen och delade ut alla diplom. Jag och Bastian fick faktiskt ett utav de. Årets par står det högst upp, med våra namn nedanför. Först blir vi balens kung och drottnig och nu årets par. Hihi lovely.
Och jag vill till Grekland nu. Konstigt, huh?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar