Trots allt

00.04
Gårdagens natt var tung. Har enbart 1½ timmes sömn på nacken. Sängen var liksom inte bekväm, hur jag än vred och vände på mig. Det fick bli soffan. Jag hann höra de första fågelmelodierna tidigt på morgonen. Jag hann se hur solen sakta gick upp i horisonten bakom huset. Jag hann läsa tidningen när den kom infarandes i brevinkastet. Jag hann läsa tidningens alla delar 3 gånger var, väldigt noga. Jag hann höra när grannarna vaknade, sakta men säkert, och jag hann höra hur porten öppnades och stängdes när morgontrötta människor begav sig ut i den kyliga luften. Jag hann höra när grannarnas bilar brummade igång och jag hann höra hur bilarna brummade iväg. Jag hann en hel del där jag låg i soffan. Jag hann allting tills klockan blev 8 på morgonen. Då lyckades jag somna.

Vaknade sedan upp 1½ timme senare av en fantastisk mamma som kom med frukost på sängen (soffan i det här fallet, he he). Det blev en snabb tur ner till stan till läkaren. Var där i, jag vet inte, 30 minuter max. Cyklade hem. Försökte sova. Ingenting gick. Så jag tog en väns råd och satte på en riktigt usel film. Lagom sömnig blev jag. Plötsligt plingade det på dörren. Mamma gick och öppnade. "Linnéa, det är till dig. Kom!" Eh, jaha, okej, visst, vem kan det vara? tänkte jag. Vilket jag också frågade, innan jag klev ut genom sovrumsdörren. Men lyckades inte få något svar på grund av att mamma just kört igång den jobbiga dammsugaren som stått på högvarv hela dagen. Där i dörröppningen stod en av mina gamla, bästa killkompisar. Ricardo. Han hade bara fått lust att komma förbi och fråga hur jag mår. Oj vad det gjorde mig glad. Tänk vilken vän. Som bara dyker upp sådär. Vi beslutade oss iallafall för att gå ut och ta en liten promenad. Den lilla promenaden blev till en två timmars lång sådan. Pratade om allt mellan himmel och jord och alla bekymmer var som bortblåsta under de två timmarna. Det gjorde mig så glad. Kan inte riktigt sätta ord på det. Så mycket som det betydde. Nej, orden kan inte förklara. Faktiskt. Att bara få le och skratta sådär, det är guldvärt.

Igår fick jag en förfrågan av min kära Jonna om att följa med henne plus två tjejkompisar till henne ut och äta idag (igår, tisdag) eftersom Jonna fyller år, sweet sixteen hallå! Låg var jag, enda in i själen så orken fanns inte. Men något mirakel skedde för efter ett fingerknäpp satt jag på cykeln på väg ner till stan där jag skulle möta de. Det var Jonna, Johanna och Malin. Goa tjejer, verkligen. Vi satte oss på Gränden där det blev en enorm middag för oss alla och lika goa skratt som tjejerna är goa blev det. Efter någon timme där förflyttade vi oss vidare till Cornetto för lite kaffe. Ja vad ska man säga. Dessa filurer lyckades hålla allt uppe under kvällen. Leendet på läpparna var liksom äkta. Mot kvällens slut tog jag sedan sällskap hem med födelsedagsbarnet och åh, det var energikick på hög nivå. Som en energidrink, he he. Går inte riktigt att förklara för tillfället. Jag vill bara leva i nuet och ta vara på detta leende som breder ut sig över läpparna just nu för stunden. För det passar så bra där, trots allt.