Göteborg, home sweet home

Ja, nu har vi kommit fram. Eller inte nu. Vi har väl varit här i ett par timmar redan, kanske tre till och med. Bilresan gick kanon. Man märker att man inte är ett barn längre, att man har vuxit upp. När man var sex-sju år och hade åkt en mil på väg ner hit så lät det alltid "pappa, hur långt är det kvar nu?" i baksätet. Inget tålamod och herregud vad uttråkad man var då. Nu är det inte riktigt på samma sätt. Man orkar sitta still och plus att jag också lyckades sova två av fyra timmar i bilen. Hade ockuperat hela baksätet med alla mina grejer. Jag där bak och pappa och Maria där framme. Så där låg jag med min kudde, mitt godis och min cola. Pappa satt där framme och var allmänt jätteglad. Satt och nynnade med till låtarna som spelades på radion. Ett leende smög fram på läpparna lite då och då där han satt bakom ratten och styrde oss framåt. Hans lycka gör mig lycklig. Pappa är bäst.

Som rubriken lyder "Göteborg, home sweet home" så har alltid denna stad varit så trygg för mig. Att komma hit, få bo här med min älskade faster Karin och hennes man Bosse. Är nästan uppväxt här, åtminstone på sommaren. När jag var en liten kid bodde faster och Bosse i ett radhus lite utanför stan, i ett jättefint område med massa barnfamiljer och så. Jag älskade det huset. När jag klev in genom deras ytterdörr kände jag mig verkligen hemma. Visste precis vart allt fanns i deras skåpluckor, kunde alla hörn och vrår. Nu har detta ändrats lite. Känner mig fortfarande hemma här i staden men faster och Bosse har flyttat. Bort från huset. Bort från mitt andra hem liksom. Så sitter just nu i en enorm lägenhet uppe på en höjd någonstans i Göteborg. Har ingen aning om vart jag är. Känns jobbigt. I förra huset visste jag ju precis allt om området. Kunde ta mig runt både i och utanför området, vart som helst, utan några problem. Det går inte nu. Skulle gå vilse om jag gick runt den närmsta knuten och ja, det känns jobbigt. Samma hemma-känsla jag alltid hade inom mig tidigare är liksom svagare nu. Men vad fan. Ska inte gnälla. Karin och Bosse är nämligen världens underbaraste människor. Givmilda och så himla mysiga. Och deras kärlek som de har tillsammans. Oj, det är så fint. Blir alltid såhär glad och upprymd med de två i min närhet. Som sagt, underbara människor. Men det känns ändå skönt att vara här. Jag behövde ett litet utbyte av min vardagliga miljö och det har jag fått nu.

Och vi blev välkomnade riktigt fint också. De hade lagat supergod middag och efterrätt. Kräftröra som vi alla älskar och sedan rabarberpaj. Färska rabarber var det. Så otroligt gott. Kvällen kommer iallafall spenderas här hemma i lägenheten, om det inte blir en kort promenad runt bland alla hus. För att börja hitta lite liksom. Och morgondagen vet vi inte alls hur den ser ut. Det beror helt på vädret. Det kanske blir en dagstur ut på havet med deras mysiga segelbåt. Liseberg kanske. I don't know. Bara Gud vet.