Sitter och tittar på de där osynliga raderna på skärmen som väntar på att bli fyllda med bokstäver som blir ord som tillsist blir meningar. För någon dag sedan ville jag skriva så mycket. Hade så mycket i huvudet som bara behövde komma ut. Det är så nu med. Egentligen inga speciella grejer. Det bara finns där. En känsla inom mig säger att jag ska skriva. Skriva som aldrig förr. Jag vill gärna lyssna på den känslan men tyvärr vet jag inte vart jag ska börja. Ifall jag börjar fundera över vart någonstans jag ska börja kommer jag få ett till problem - jag kommer inte veta vart jag ska sluta. När jag väl börjar försvinner tid och rum. Alla gränser rinner iväg desto mer meningarna fyller raderna. I och för sig kan det vara skönt när man får de där stunderna. Nästan rogivande. Att sitta för sig själv. Datorn står framför sig, orden bara strömmar samtidigt som man har på lite musik där i bakgrunden. Musik är viktigt. När man väl sätter igång och skriver och bara låter allt flyta på är det nästan så man får inspiration från musiken. Jag älskar musik.
Det var det. Dagen har varit kanon iallafall. Nu är det verkligen hopp mellan ämnen men jag kan inte bry mig mindre. Living my life liksom, varför bry sig. Ställde klockan på halv tio kanske. Drog ut i spåret och drog ett par varv. Helt obeskrivligt underbart.
Fader, faders fru, broder och jag körde sedan ut till Framnäs runt tolv. Bredde ut oss alldeles perfekt där på gräsmattan. Hade med oss vår enorma frysväska som var fylld med allt man kan tänka sig. Nästan. Bullar, kex, saft, vatten, piroger, äpplen, ännu mer bullar, baugetter och ja, en massa mer. Kände mig faktiskt som ett barn igen. Eller nej, inte riktigt så. Överdrev lite nu. Fick snarare upp en del barndomsminnen i huvudet. Hela familjen brukade ofta åka ut sådär på sommaren, på små dagsutflykter. Fast nu blir det kanske lite snurrigt. Jag har två familjer. Mina föräldrar är skilda så med pappa består familjen av mig, pappa, Maria, Malou, Morgan, Erik och Jonas. Sedan har vi ju lilla mamma också och den familjen består av mig, mamma, Erik och Jonas. Det är alltså den förstnämnda familjen som ofta åkte ut lite överallt under soliga dagar. Och de där barndomsminnena som kom upp i huvudet idag kändes nästan sorgsna. Fick ungefär en klump i magen för någon sekund. Min uppväxt har varit lite, jag vet inte, rörig kanske. Har ju massvis med fina minnen men samtidigt har jag en del som ofta kommer tillbaka ibland, de som känns lite mer sorgsna. Och det var så det blev idag. Fast detta var inget som tyngde ner mig. Lever ju i nuet som sagt. Igår är en historia, idag är en gåva, imorgon är en gåta. Älskar iallafall min familj. Det kan jag säga med hela mitt hjärta som back up.
Ja, och kvällen kommer spenderas hemma. Förmodligen i min säng, vid middagsbordet och i garderoben. Det börjar bli dags att packa nu eftersom imorgon bitti bär det av ner till Västkusten, Göteborg. Till min kära faster Karin och hennes man Bosse. Vi har ingen aning när vi kommer tillbaka, vi tar dagarna som de kommer liksom. Men innan vi far iväg till Grekland blir det ju självklart. För Grekland är nära nu. En vecka och en dag kvar. Sanslöst. Man har längtat och väntat i ett antal månader nu. Och snart är det dags. Bakom närmsta knuten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar