I know you didn't bring me out here to drown, so why am I ten feet under and upside down? Barely surviving has become my purpose cause I'm so used to living underneath the surface.
Imorse vaknade jag upp med en förbannad huvudvärk och illamåendet hack i hälarna så det blir inget Rättvik för mig nu i helgen. Bussen skulle gå 16.30, men icke. Det känns lite synd. Eller väldigt synd rättare sagt. Jag skulle behöva åka ifrån allt, och bara vara liksom.
Jag måste bara säga att min mormor är världens sötaste. Hon fick nyss höra att mamma ska jobba hela helgen, och då blev hon superorolig att jag skulle ligga hemma ensam och vara sjuk. Så hon har erbjudit sig att laga mat, städa, handla och allt som jag egentligen borde göra. Ibland kan det kännas skönt att ha någon som pysslar om en när man känner sig så liten och ynklig. Mormor är bäst helt enkelt. God bless her.
Kvällen har tillbringats i soffan med mitt underbara dun-täcke över mig med en kopp te i ena handen och en tidning i andra. För typ en halvtimme sen gav mammas man-vän (Jonna, känner du igen ordet?) mig lite pengar och sa: Köp lite godis eller något gott som du kan mumsa på nu medans du är lite hängig.
Och jag menar, om någon säger så till mig är det inte direkt att jag nekar. Jag tackade och bockade, eller neg kanske, och gick iväg till ICA. Det var en riktigt påfrestning på kroppen faktiskt. Det känns att man inte är helt frisk. Iallafall så jag gick iväg och köpte, se på fan, lite naturgodis. Perfekt. Nu ligger jag här i sängen och kikar på Inlåst. Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar