Guld och silver

Vi var singular

Jag har suttit uppe med den här tomma sidan ett tag nu. Jag har bara stirrat på när det svarta strecket blinkat, som väntar på att man ska börja skriva, som väntar på att strecket ska få röra sig framåt i rutan. Jag har bara stirrat.
Det lilla blinkande strecket har det svårt att ta sig framåt på raderna ser jag. Nu ska jag ta mig i kragen och försöka.

Dagen har varit helt okej. Har brottats med en jävulsk huvudvärk hela dagen, men det är ju som sagt som en vanlig vardag för mig.
Det blev bara en lektion för mig idag, konstigt nog. Biologin missade jag då luciaträningen låg på samma ställe på schemat. På SO-lektionen hann jag bara vara i 10 minuter tills det var dags att åka till läkaren, på hjärnröntgen. Jag fick ligga i en maskin, såg ut som en liten tunnel ungefär, i 1 timme. Det var hemskt, otroligt hemskt. Men jag kunde tack och lov hålla mig lugn, som jag inte kunde för en sekund när jag var 5-6 år, eller hur gammal jag nu var.
Både lunchen och matematiken missade jag eftersom det tog en väldans lång tid hos läkaren.
När jag kom tillbaka till skolan efter massa timmar var det dags för elevrådsmöte på en gång.

Den enda lektion jag hann vara på från början till slut var franskan, där vi skulle översätta en text om en fransk stad. Jag fick även veta mitt betyg, det blir ett VG+. Känns riktigtriktigt bra!

Snart ska jag iallafall hoppa på cykeln som ska rulla mot Friskis och Svettis där det är dags för träning. Det känns skönt att få träna bort allt bekymmer, om man kan säga så. Alla tankar och känslor man har inombords kan man släppa ut där. Friskis kan bli som min högra hand ibland faktiskt, som alltid hjälper mig. Om det går att säga så nu, också.
Puss!