Idag har det varit en sån där otroligt skum dag då humöret åkt i hundranittio upp och ner i Gröna Lunds snabbaste berg och dalbana. Det var väl någongång runt 4-tiden imorse som jag fick klart för mig själv att dagen skulle bli kämpig. Och mycket riktigt. Det blev den. Det var runt 4 imorse som jag vaknade upp med magsmärtor till tusen. Ett illamående hade jag även lyckats samla på mig men som dämpades av smärtorna i magen. Det bara skriker magkatarr av det hela. Om man blickar tillbaka i tiden ett par månader så inser jag själv hur mycket jag stressat och vilka skyhöga krav jag ställt på mig själv. Inte undra på att det kommer surt efteråt. När man precis börjar lugna ner sig, då man äntligen börjar få kontroll över vardagen, då man stressar ner - det är självklart just då det kommer surt efteråt. När allt går åt det bättre hållet. Otur och orättvist som bara den kan man ju tycka. Fast jag ser det som - inte ett ytterligare ett krav - men ett mål. Jag ser det nu som ett mål att stressa mindre. Sänka kraven på mig själv. För stressen och målen finns där av ingen anledning. Eller jo, för att göra mig galen. Men det är till ingen nytta. Så långt bort ifrån nödvändigt som det bara går.
Men som tur är har vi de flesta mediciner man behöver här hemma. Efter allt man varit med om har vi det mesta. Och nej, jag är ingen otursflicka som råkar ut för trubbel och olyckor vart jag än går. Men genom åren har man som sagt samlat på sig en hel del. Magkatarrsmedicin, huvudvärksgrejer, smärtstillande i alla dess former, pencillin - yeah, you name it. Så framåt morgonkvisten efter att jag lyckats somna om där vid 4-tiden knaprade jag i mig en tablett. Och vipps, eller ja, ett par timmar senare, hade det genast blivit bättre. Fast istället för ont i magen fick man ont i huvudet. Och det hjälpte inte med några dumma smärtstillande så det var väl då humöret åkte ner under fotsulorna i hundranittio.
Vid lunchen var jag enormt nära på att gå till skåpet, ta mina grejer, och fly hem. Orkade ingenting. Hade fortfarande ont och humöret var så vrickat att jag nästan gick runt tårögd. Galet, men sant. Humörsvängningar, tja. Men icke sa nicke. Jag härdade ut, jag kämpade! Och jag orkade tillslut hela dagen. Torsdagar är vår längsta, jobbigaste och tråkigaste dag på hela veckan men den gled förbi utan större problem där framåt eftermiddagen. Jag kan väl erkänna att en viss Mr. Westerström gjorde att jag klarade slutspurten av dagen. Ljuset i vardagen.
Men nu skall en hungrig Linnéa bre en macka, koka lite vatten och fixa iordning en kopp te till mig. Smack that, hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar