Allvarligt talat

Jovisst, klockan stod på 9 imorse men har inget minne alls av att den ringde. Förmodligen stängde jag av den när jag var nästintill döende och fortsatte sova. Men lyckligtvis vaknade jag innan klockan var 10. Nämligen tjugo minuter innan. Det första jag gjorde när jag slog upp ögonen var att kolla på klockan och jag hamnade i något paniktillstånd. Skulle alltså cykla till stan på tjugo minuter vilket är fullständigt omöjligt om man inte är typ Superman. Så mitt under paniktillståndet bokstavligen hoppade jag upp ur sängen som om det brann där bak och slängde på mig shortsdressen och sedan ut till cykeln på bums. Jag har börjat tro på mirakel på senaste tiden. För 10.02 var jag inne i stan. Helt galet. Kunde knappt fatta det själv, stod och skrattade lite smått för mig själv av en aning stolthet när jag sedan låste cykeln. Resten är lite hemligt, he he.

Ett par timmar senare, faktiskt exakt 12.15, satt jag och Andrea på Elbafärjan som tog med oss på en färd ut på sjön vidare till Östra Holmen. Där la vi oss på klipporna och stekte i ytterligare ett par timmar tills oroväckande moln började komma in mot ön som skulle jävlas och skymma den värmande solen. Det blev lite småkyligt så runt 15 tog vi färjan in till land igen. Ett par timmar efter det degade jag runt hemma tills jag gick ut och tog en glass i kvällens solsken tillsammans med André och Martin. Härliga prickar det! Var väl ute och strosade runt i någon timme och bara chillade galet.

Sitter nu här och lyssnar på grym musik. Stand by me - Oasis. Klassiker som man aldrig tröttnar på. Jag kommer ihåg en dag när jag var liten, en snorunge. Var väl kanske två år, jag hade min gipsade arm, var säkert helt nyopererad och jag satt i mammas knä i Bäckbyskolans gymnastiksal. Det var massvis med folk som fyllde hela salens läktare. Mitt på golvet stod min käre bror Erik. Han var då 13 år och sjöng för hela skolans elever plus elevernas föräldrar. Stand by me. Hans favoritlåt. Jag var så stolt. Jag var bara två år men jag hade lust att berätta för hela folksamlingen att han, killen med det bruna, lockiga håret som stod där ute och sjöng för fulla muggar, var min bror. En stolt lillasyster. Konstigt att jag ens kommer ihåg det där. Det var ju trots allt många år sen och jag var trots allt en midgie.