Problem

Det här är vad jag förstått ett problem för många. Eller nja, problem kanske man inte kan kalla det. Det är en börda alla har. Ja, en börda. Det är något som får dom flesta att svära, hoppa runt på ett ben, skrika, kanske till och med gråta!
Om jag säger ett ord. El-Erik. Då kanske ni förstår vad jag menar? Den där satans punkten på armbågen, som sitter inbäddad mellan de två armbenen men som är tillräckligt "synlig" för att vara ivägen.
El-Erik är som en enorm mina, bomb, som är redo att explodera av minsta lilla stöt. Som sänder ut "elektricitet" genom hela kroppen. Idag var det en sådan dag då jag nästan ville slita av mig, inte armen, utan båda armarna.

Jag satt ute vid köksbordet imorse och åt frukost - mjölk med flingor och jordgubbar. Telefonen börjar ringa. Jag får panik eftersom jag är den enda som är vaken. Orkar inte tjafset om jag väcker hela huset. Rusar upp från bordet, in på sovrummet och blickar mot sängbordet där mobilen ligger och lyser och vibrerar och spelar Nokias standardringsignal. Kommer ni ihåg att vi köpte ny matta till mitt rum för ett par veckor sen, som jag skrev så mycket om? Nej förmodligen inte. Men iallafall, vi har nämligen inte fixat halkskydd som ska ligga under den mattan än. Detta skulle jag nog tänkt på lite innan jag börjat rusa in till sovrummet.
Jag ska precis runda sängen och slänga mig mot mobilen. Jag tar sats. Jag känner hur mattan glider åt sidan. Nästan i slowmotion, det var så det kändes. "Fan". Jag dunsar ner mot det kalla golvet men armarna åker ner först. Den högra armbågen togs emot av den stenhårda träkarmen som räcker sig runt om sängen. Träkarmen stötte till, ja såklart, El-Erik.
Sedan har vi den vänstra armen också. Den hade väl lite tur i oturen. Den togs inte emot av den stenhårda sängkarmen. Istället dunsade den vänstra armen rätt ner på golvet, med även denna armbåge först. Nu behövs lite historia om detta innan jag kan fortsätta.
När jag var 2 år blev jag opererad i den vänstra armbågen, orsaken var blodförgiftning. Just på grund av detta hade jag så mycket var och blod i armen att läkarna inte kunde se tillräckligt under operationen så dom missade 3-4 lösa benbitar som sedan blev kvar i armen, som gled runt där inne. För 3 år sedan blev jag opererad igen, denna gång var det benbitarna som hakat fast sig i varandra som ledde till att jag inte kunde röra armen och gav en extrem smärta. Även då missade dom 2 benbitar som nu ligger kvar inne i armbågen.

Så, nu har ni historian som behövs till det som kommer nu. Iallafall, den vänstra armbågen togs emot av det hårda golvet. I samma sekund som armen slog ner kände jag hur benbitarna flyttade på sig där inne. Dom hakade fast sig i varandra och ja, hur tror ni det känns? Som himmelriket? Oh nej, helt fel. Jag säger bara - fyfan vilken jäkla smärta.
Tur som det är så är jag van vid att armen krånglar så jag tog ett djupt andetag och drog ut den. Knak sa det, men sådant för man tåla. Den högra armen kändes också ganska mörbultad. Det nästan strömmade ut smärta. Namnet El-Erik stämmer in helt perfekt eftersom det känns precis som elektricitet. Kroppen dunsade ner i golvet den med men den mår bra och mådde bra även då. Jag tror smärtan i armarna tog övertaget där. Skönt kanske.
Detta var dagens händelse. Och detta är en av livets bördor som är värt att pratas om.